Se och läs vad Press & Media skriver om Österlens gamla rosor:

Österlen 360

”Vackert illustrerad och formgiven är denna den givna boken för alla älskare av rosor i allmänhet och österlenska i synnerhet.”

”Mia Gröndahl har kommit ut med en ny bok med titeln Österlens gamla rosor. Länge var de gamla rosorna på Österlen bortglömda. De trängdes ut ur rabatterna när trädgårdarna moderniserades. Men många av de gamla rosorna överlevde också.

I sin bok presenterar Mia ett femtiotal av rosorna och om människorna som vårdat och odlat dem. Tant Almas, Änkeprostinnans, Olyckliga Hannas, Skeppar Henrikssons, Hovrättsnotariens, men också Dassarosen, Tusenbladaren och Kustridaren Great Western är några av dem som porträtteras. Alla bär de på en historia som Mia med djup kunskap berättar om i ord och bild. Material har hon samlat under många år då hon varit en av eldsjälarna som gjort en viktig kulturhistorisk insats genom att spåra och bevara ett av Österlens hortikulturella arv. Många av rosorna finns att se i verkligheten på Rosentorget i Simrishamn eller i Mias egen trädgård Killahuset. Under 20 års tid har hon skapat en 10 000 kvadratmeter stor trädgård där rosorna spelar huvudrollen och där hitterosor från Österlen funnit asyl.

Vackert illustrerad och formgiven är denna den givna boken för alla älskare av rosor i allmänhet och österlenska i synnerhet. Utgivare är förlaget Gröndahl & Rietz”

Österlen 360 grader, nr 4 2016 |  Läs Österlen 360 – sidan 44 (pdf)

Ystad Allehanda

Ystads Allehanda recension av Österlens gamla rosor

Kulturskribenten och trädgårdsälskaren Maria Ehrenberg imponeras av Mia Gröndahls inventering av Österlenrosorna i nya boken “Österlens gamla rosor”. Boken är inte bara vacker, det är också angelägen lokalhistoria.

”Vilket praktverk”, tänker jag när boken anländer. Vilket bildmaterial, vilken påkostad bindning och format. Och innehållet är inte sämre det.

1986 ramlade jag över ”Rosor från mormors tid” av Ulla Beyron och min åsikt om rosor ändrades radikalt. Att rosor kunde vara något annat än dessa tråkiga, stela och doftlösa rabattrosor var större delen av den svenska befolkningen då omedveten om. Men här träffade man på den ena prunkande madamen efter den andra, och språket de beskrevs på var lika doftrikt och målande som rosorna visade sig vara i verkligheten.

Jag kan känna igen skrivsättet och förmågan att levandegöra när jag håller Mia Gröndahls fina inventering av Österlenrosor i min hand (även om Beyrons bok inte återfinns bland litteraturen – rosor måste smitta språkligt). Man kan bara uppskatta blandningen av fakta och anekdoter som boken består av.

Författarens tog 2003 initiativ till en dokumentation av Österlens gamla rosor och man fick in över tvåhundra varianter. Lite skakig är kanske definitionen vad en gammal ros är, den ska i denna bok ha vuxit på samma plats i minst femtio år. Den stora roslegenden Peter Beale – som systematiserat rossläktet – börjar sitt kapitel om moderna rosor med årtalet 1867. Men många av de rosor som räknas upp i den här boken tillhör de gamla sorterna, dokumenterade från 1600-talet och framåt.

Och vilka rosor har man inte hittat! Gula Le Rêve i Simrishamn, röda Miss Edith Cavell i Hagestad, rosa Blush damask i bland annat Rörum och vita Alba maxima i till exempel Brantevik. Och många fler.

Men en enkel uppräkning räcker inte. Rosorna har inte sällan lokala namn. Så kallas Alba maxima ofta för Dassarosen eftersom den stod vid – just det – dasset. Blush damask har fått det lokala namnet ”Tant Almas ros” efter kvinnan som en gång ägde huset. Miss Edith Cavell heter ”Hejdegårds röda” eftersom den växer där och Le Rêve stod centralt placerad i Simrishamn och kallades därför för Simrishamnsrosen. Den var på väg att slängas på tippen när det nya rådhuset skulle byggas men räddades av en av dessa många roshjältar som helt sonika bar hem den till den egna täppan.

Som märkes finns alltid lokala historier kopplade till rosorna och jag kan tänka mig att boken kommer att få stor lokalhistoriskt betydelse. Men även för personer utanför Österlen har berättelserna ett värde. Så ser vi att rosor omhuldats av både högrestånd, allmogen och torpare.

En av de finaste historierna är den om småbonden Mårten Andersson i Borrby som i rent övermod tillät sig att skapa en egen trädgård – något som bara den besuttna bondeklassen gjorde. En annan av historierna är den om rosen på Norra Björstorpsgården vid Brösarp, en rosenröd Rosa damascena. Det lokala namnet är Hannas ros och är tillägnad Hanna Johansdotter i vars barndomsträdgård den växer. Hanna gifte sig med Per som tillsammans med sin mor, Anna Månsdotter, lät mörda henne. Yngsjömörderskan med andra ord.

Boken avslutas med ett rejält register där rosornas lokala och officiella namn finns förtecknad.

En varning är på plats! Boken är direkt livsfarlig för en rosälskare. Man inser snabbt att det saknas en mängd sorter i den egna trädgården. Nu känns till exempel min egen fullständigt kal och usel utan en Husmoderros. Gärna ett rotskott från Österlen.

Ystad Allehanda, 2016-10-05 skrivet av kulturskribenten och trädgårdsälskaren Maria Ehrenberg.